Nostalgi

Åh, vad jag har varit duktig idag. Jag gick och tränade för säkert tionde veckan i rad! Klarade passet alldeles utmärkt och är förvånad över min goda kondition och kordination. Det är roligt för när det är som jobbigast och man svettas som allra mest så börjar folk att tjoa, det blir man glad över.

Satt och kollade igenom gamla mail idag, då när jag egentligen skulle ha jobbat. Läste konversationer från 1997 med min fine flogstabovän. Hittade dock inga mail mellan typ 99-04. Vet inte om vi inte hördes alls då eller om jag använde någon annan mail-adress. Det var iaf väldigt roligt att läsa och jösses vad vi har förändrats. Personlighetsgrunderna är nog ungefär desamma men vi har ju blivit vuxna och har extremt mycket mer livserfarenhet jämfört med då. Och vem hade trott då att han som i varannat mail beskrev hur han skolkat från den och den lektionen, att han nu har hur många högskolepoäng som helst och är kulturella Kurre himself.

I ett mail har vi en konversation om internetuppkoppling. Jag berättar om att mina föräldrar skaffat internet och att det tar en halvtimma att komma in på hotmail och allt kraschar när jag försöker öppna ett mail. Han svarar med att jag borde skaffa ett mailprogram på datorn istället eftersom det är så mycket mer ekonomiskt. Vem sjutton skulle tänka så idag?! Och nu för tiden blir man irriterad när det tar mer än tre sekunder att få fram en internetsida.

Bakning

Igår bakade jag bröd. Fyra limpor! Det blev hur gott som helst. Hur sjutton skulle jag överleva utan brödrost. Bröd är nästan inte värt att äta om det inte är rostat. Det jag bakade var vad vi kallar för "norskbröd". Receptet kommer från en familj som vi känner som kommer från Norge. Fick baka i två omgångar eftersom jag bara har två formar och dessutom får det bara plats två formar i ugnen. Till den andra satsen tog dock mjölet slut så jag fick vräka ner dubbelt så mycket grahamsmjöl som det skulle var. Passade även på att slänga ner lite solroskärnor och linfrön när jag ändå var i farten. Efter provsmakning imorse måste jag ge betyget Väl godkänt. Enda negativa är att det blev väldigt kompakt jämfört hur mamma gör dem.

Sen måste jag slå ett slag för Saltå Kvarn . De har så fantastiskt vackra förpackningar, jag är helt kär i dem. Vill öppna mitt skafferi och enbart se de där små sötingarna. Sen att allt, eller nästan allt där är biodynamiskt och ekologiskt, det tycker jag är bra. Dessutom satsar de hårt på närodlat, bara några få produkter kommer från utlandet. Vet inte riktigt vad som har hänt med mig, antar att det är mediat uppmärksamhet på klimatförändringarna. Men helt plötsligt vill jag inte köpa sånt som jag vet har fraktats långt. När jag handlade i tisdags tog jag svenska äpplen istället för amerikanska. Dock ville jag ha de amerikanska för de såg så mycket godare ut men det tog emot och jag plockade på mig de svenska istället (på ett icke-snattaraktigt sätt). Dessutom skiljde det fyra kronor på kilopriset, åt de svenskas fördel, inte för att jag är snål med sånt men det var liksom en bonus.

Snart är det helg, underbart! Ska en liten tur till Stockholm hade jag tänkt. Behöver köpa mera garn till min evighetssjal. Har inte så extremt mycket kvar nu men antagligen stickar jag mycket, mycket lösare än den som skrivit mönstret eftersom jag nu förbrukat de tre nystarn som angavs skulle behövas. Hoppas bara att färgen finns kvar, det borde den göra tycker jag.

Snart måndag igen

Så... i helgen gjorde jag det som jag själv hatar när andra gör, jag väntade till sista sekunden med att ge besked om jag skulle gå på en fest eller inte. Ville ju så himla gärna gå men eftersom hela familjen skulle samlas just den här helgen, vilket inte sker så rackarns ofta, så var jag tvungen att välja. Ångrar fortfarande att jag inte följde med men jag ångrar inte att jag stannade hemma, hur nu det går ihop.

I torsdags var jag ute och sprang för första gången i år. Det gick förvårnansvärt bra. Klarade hela min runda utan större problem. Måste börja springträna eftersom jobbet fixat så vi ska vara med i Vårruset. Kan för övrigt berätta att fotograferna på NT (norrköpings tidningar) kallar det för Musruset. Vet inte om det är helt okej. Det är ju inte direkt som att någon skulle kalla Grabbhalvan för Snopphalvan eller något liknande...

Nästa måndag är det sista gången hos psykologen. Har tre uppgifter tills dess, två har jag redan klarat av och den sista drar jag mig för att genomföra, den känns jättejobbig men det är den viktigaste. Dessutom har jag gjort en överkursuppgift. Det har varit både intressant och lärorikt att gå till psykologen. Överlag har jag ju kunnat allt redan men det har varit ett enda stort virrvarr i huvudet, nu har jag nog lyckats reda ut och sortera kunskapen och tankarna bättre.

Det viktigaste grundmålet tror jag nog att jag kan klara av, att inte mesa när det gäller förhållanden. Har en tendens att låta dem bestämma för mycket, eller inte riktigt så men även om jag inte är kär i dem så stannar jag tills dess att de säger "nej, du Glenn". Jag vill ju fatta ett sånt beslut själv, är jag inte kär så är det ju jag som ska dumpa.

Den andra saken, att säga ifrån när det inte passar mig, den är jobbigare. Eller, jag tycker inte det är jobbigt att säga ifrån men när en person har ett visst beteende som jag inte mår bra av, det är då jag måste säga ifrån och det är skitjobbigt. Vad ska man säga liksom?! "öh, hörru, kan du sluta prata om dig själv hela tiden, det är totalt ointressant". Nu har jag lärt mig hur man säger ifrån på ett konstruktivt sätt men det är fasiken inte lättare för det. Fast när jag väl gör det så känner jag mig stolt över mig själv.

Det är så himla svårt att veta hur man uppfattas av andra personer. Jag kanske också är en jäkla gnällspik, en sån som jag själv tycker är så himla tråkig. Men i så fall får jag väl hoppas att någon säger åt mig.


Det är visst fyra år sen irak-kriget började, det enda kanoner verkar vara bra till är att ha som gymparedskap.

Nytt

Så, då har jag bytt blogg.

Efter några månaders eftertänksamhet över det här med bloggandet så har jag startat en ny. Framför allt för att inte psykopatbruden ska läsa om mig. Förstår verkligen inte varför hon intresserar sig för att läsa min blogg när hon så uppenbart avskyr mig. Hon hittar säkert den här också om hon verkligen vill, men då får hon väl göra det. Så kanske hon kan hitta på lite nya lögner om mig.

Så, ett löfte till Anna, kanarieösresan:
Vi åkte i mitten av januari till Gran Canaria, helt perfekt tid på året att åka, kan varmt rekomenderas. Dock kanske det blir något annat varmt ställe i framtiden än just kanarieöarna.
Idén var att slappa så mycket som möjligt, något som det skulle visa sig att båda jag och mitt resesällskap hade svårt för, kanske för att vi har ungefär samma gener.
Det var iaf soligt och skönt varenda dag:

Lördag: Flyg till Gran Canaria. Blev dock lite besviken på transfern efterom ingen reseledare i gula byxor följde med på bussen. Istället fick vi ett fritidsresorkuvert med all nödvändig information. Gick och la oss när vi packat upp våra saker. Obs! Alla utom busschauffören pratade svenska, hur spanska de än såg ut.

Söndag: Gick ner relativt tidigt till frukosten och möttes av den första spanska charmören, frukostkillen kom emot oss så fort vi klev in i matsalen, hälsade på mamma och mig och det var väl ungefär där som frukostångesten startade. Mig kallade han för Eva-Lotta hela veckan och mamma för mommy. Han var lite läskig, fast ändå snäll.
Lite senare på förmiddagen var det välkomstmöte. Det enda jag har att säga om det är att reseledare är läskiga! Även här fanns kopplingar till den underbara "sällskapsresan".
Restan av dagen gick vi runt i omgivningarna och tittade. Det visade sig att vi hade hamnat i svenksbyn på gran canaria. På hotellet och i köpcentrat och på alla restauranger pratade de svenska.

Måndag Den här dagen tog vi oss ifrån vår svenksby för att komma till öknen. Det var sand som blåst in från sahara under många år. Vi gick någon strandpromenad dit där vi mötte oändliga mängder tyskar, svenskar och engelsmän. Det visade sig att för att komma dit vi skulle behövde vi gå förbi engelskbyn och ta oss in i tyskbyn.
Vi traskade runt i öknen i någon timma, det var väldigt trevligt faktiskt. Enda nackdelen var att skorna blev för små efter ett tag eftersom de konstant fylldes på med sand. Kan även nämna att det fanns vissa svårigheter att äta apelsin utan att få sand i munnen. När vi vandrat klart tog vi oss ner till vattnet och promenerade längst vattenbrynet tillbaka till tyskbyn. Under denna promenad insåg man att man definitivt inte behöver skämmas för sig själv... och vad jag menar med det hoppas jag att ni förstår själva.

Tisdag Shoppingresa till Las Palmas. Så kass att jag inte ens tänker berätta om den.

Onsdag Ännu en tur till tyskbyn. Denna gång för att köpa biljetter till den "stora ö-turen" som var på fredagen. Vi var dock lite skeptiska eftersom resan till Las Palmas var så jädra dålig. Resten av dagen spenderades i solstol, på balkong och på restaurang.

Torsdag Hela dagen ägnades åt solning och badning. På kvällen gick vi och drack drinkar på någon tjusig restaurang.

Fredag Den stora ö-turen. En jättefin guidad resa runt hela ön och upp i bergen. Guiden var hur bra som helst och pratade konstant hela dagen. Jag fick ett smakprov på hur grym min ömma moder är på att pruta, lyckades även få min första svindel. Jag satt längst ut till höger i bussen och på vissa vägar körde chauffören så nära stupen att man inte ens såg räcket vid vägen, man såg bara dessa 1000 meter, rakt ner i avgrunden. Coolt fast läskigt. Mycket bra resa.

Lördag Hemresa. Uppstigning typ halv fem eller nåt. Köpte krämer för alldeles för mycket pengar på flygplatsen. Resan gick bra och när vi klev ur planet så yrde snön runt våra huvuden. Men det var ändå okej att det snöade efter en veckas ickefrysande om händer och fötter.

Hotellet


Mas Palomas öken