Enligt mig bor jag på bästa stället i den här stan. Dvs om man räknar bort fredags- och lördagskvällar. Typ en gång i månaden har grannen fest och jag lyssnar på hennes/hans bas i fem timmar. Kan inte direkt klandra personen, var jag ung och rask skulle jag kanske också vilja ha fest då och då, men då med helt galet mycket bättre musik iofs.
På somrarna kan vi nog lägga till lite fler dagar till listan med öronproppssömn, pga krogarnas uteserveringar/öppna fönster.
En något mindre trevlig överraskning kom för ett par veckor sen när det mitt i natten marscherade ett något mindre trevliga personer här utanför som skrek märkliga nazistiska slagord. Egentligen kanske man skulle ha slagit en pling till farbror blå men i tröttmössan förstår man inte mycket, och man har ingen större lust att göra något annat än att sova, så i med öronpropparna. Eller så skulle man ha gått ut och sagt "hörru, 40-talets Tyskland ringde och ville ha tillbaka sin idioti". Eller nåt. De återvände helgen efter och skrek åt dörrvakterna på krogen här utanför, antar på vad de ropade att vakterna hade ett ickesvenskt utseende.
Nej, kära granne. Ta nu dina vänner och kila iväg till Palace eller vart ni nu ska. Hångla upp någon rackare, bli ihop med den och bli snabbt som sjutton sambo på andra sidan stan så någon gammal pensionär kan flytta in här brevid istället.
Tjingeling
UPDATE: De gick ungefär tio minuter efter jag la upp blogginlägget, skönt. Nu till den stora frågan: varför sitter jag ensam hemma en lördagkväll?
No comments:
Post a Comment