som ted skulle sagt... räcker jag till?

Idag skulle jag ha jobbat över en massa för att komma igen med förlorade timmar under juni. Det gick åt skogen.

Under löpningen igår började det göra ont i axeln och sen ner i armen. Jag försökte ignorera det men efter tio minuter gick det bara inte längre, det gjorde så galet ont. Senare på eftermiddagen kände jag att det var jobbigt att andas, jag fick liksom inte ner tillräckligt med luft, och då jag verkligen ansträngde mig gjorde det ont.

På kvällen fick jag kärt besök och jag skrattade mer än jag gjort på mycket länge, det kändes väldigt skönt.

Natten var jobbig, andnigen var helt muppig, vet inte om jag sov eller var vaken men någon bra sömn blev det iaf inte.

Idag var skiten kvar och jag tog kontakt med sjukvårdsupplysningen som rådde mig att söka akut för hon kunde inte förstå vad det var men att det inte lät bra. Men jag ringde vårdcentralen istället och fick (kors i taket) komma dit efter en timme bara. Det visade sig att det varken var lungcancer eller inbillning. Om jag förstått saken rätt är det inflammation i bråsket mellan revbenen och bröstbenet. Det kunde enkelt läkas med lite piller men lär väl sitta kvar ett tag. Sjukdomen hade till och med ett tjusigt namn, det du :)

Hade ju planerat in löpning både på tisdag och torsdag men det skiter sig visst eftersom jag är rätt säker på att utgången kommer bli densamma som igår, dvs ont i axeln, får vänta någon vecka. Kanske kan ta en skön promenad istället.

Jag är ju verkligen livrädd för sjukvården. Det är sommarjobbet på sjukhemmet som satt sina spår. Jag tycker sjukhus, vårdcentraler och allt sånt är helt vidrigt och hjärtat rusar bara jag närmar mig de där byggnaderna. Jag har dessutom fått fobi för gamla människor, ja, naturligtvis inte såna jag känner men andra.

nu är det dags igen

Sitter här och laddar inför en löptur. iPoden är snart helt full och frukosten är snart smält. det blir nog inte den snabbaste turen idag eftersom jag haft ett långt uppehåll men någon gång måste man ju komma igång igen.

Filmen igår (sex and the city) var riktigt, riktigt bra. Jag kan dock förstå folk kritik mot märkeshysteri osv men det passar ju in i filmen, man får sitta där och drömma om att vara som dem, att kunna gå i skyhöga, assnygga skor, läckra klänningar, underbara hår och perfekt make-up. Och är det inte lite skönt ändå att folk kan göra misstag och kunna bli förlåtna? Jag har själv alltid varit enormt principfast att om man gör ETT enda misstag då är man rökt. Men jag gör ju själv misstag utan att tänka på konsekvenserna och utan att mena att göra folk illa, dock inte så brutala som att vara otrogen eller backa ur mitt bröllop när man sitter utanför cermonin. Men det känns ändå skönt att det inte behöver vara svart eller vitt. Det är ju för övrigt något som jag med flera jobbar stenghårt på, att leva i gråzonerna. Det är svårt men det går om man ger sig fan på det, och det är grymt mycket skönare än om allt måste vara aningen eller, eller att man måste bestämma sig exakt NU med allting.

Nu ska jag dock ge mig sjutton på att komma igång med träningen igen. Efter förra veckans dipp i deppen måste jag skärpa mig, jag orkar inte falla ner sådär och jag vet att det blir mycket bättre med idrott, bra mat, ingen sprit och lagom mycket att göra.

ledig lördag

Ahh, värsta lyxiga lördagen. För första gången på x antal månader har jag en helg helt för mig själv, och dessutom ångest för att jag är ensam. När det har varit mycket ett tag tycker jag det är jobbigt att inte ha något att göra, men nu har jag vant mig vid att ha egen slappartid. Tänkte fixa lite sushi till mig själv ikväll och kika på någon film. Funderade på att gå och se SATC men vi får se, då kanske det får bli sena föreställningen. Först måste jag ut och titta efter ryggsäck till fjällvandringen, dvs om stan fortfarande har öppet till 17:00, annars är det rätt kört.

Idag är musiken en blandning av Jakob Hellman och The Killers, känns bra.

Accelerator i onsdags var en riktig höjdare, musiken var väl kanske inte på topp men vädret, sällskapet och stämningen var perfekt. Det finns en del människor i sitt liv som man kommer och går, och en del som man verkligen inte kan tänka sitt liv utan, mina två konsertpolare är av det senare slaget. Den ena pga av det starkaste som finns, dvs blodsband, banden med den andra består inte av dna men något liknande skulle jag tro, starka som stål är de iaf.

Jag var ett riktigt as mot mig själv som bokade tåg tillbaka hem kl 07:05 morgonen efter konserten, dock gick det bra men jag var rätt mör under dagen sen. Jag lyckades väl ändå sno åt mig kanske fem timmars sömn på natten och det klarar man ju sig på i värsta fall.

Halva sommaren har snart gått... eller är halva sommaren snart kvar?

Jag sitter och lyssnar på the plans första skiva, den är fortfarande helt underbar. Det är från den skivan som jag utsett livets hångellåt nummer ett, vilket jag säkert skrivit om förut. Dock tror jag fortfarande att jag aldrig själv ens varit i närheten någon annans läppar när den låten spelats, inte vad jag kan minnas iaf. Kanske något att spara på framtiden. Jo, det är naturligtvis "let´s leave" jag menar.

Imorgon är det Accelerator som gäller. Som vanligt känner jag knappt igen något av banden som spelar, men man brukar alltid hitta något man gillar ändå. Sen är det ju väldigt roligt att bara titta på alla popsnören som rör sig på området. Man känner aldrig så mainstream som när man är på Accelerator, man är verkligen den minst speciella av alla där. Det roliga är att man alltid ser en massa intressanta kändisar som exempelvis Nikolaj Dunger.

Det vore skönt om det inte var fyra veckor kvar till semestern, är brutalt jobbtrött just nu.