som ted skulle sagt... räcker jag till?

Idag skulle jag ha jobbat över en massa för att komma igen med förlorade timmar under juni. Det gick åt skogen.

Under löpningen igår började det göra ont i axeln och sen ner i armen. Jag försökte ignorera det men efter tio minuter gick det bara inte längre, det gjorde så galet ont. Senare på eftermiddagen kände jag att det var jobbigt att andas, jag fick liksom inte ner tillräckligt med luft, och då jag verkligen ansträngde mig gjorde det ont.

På kvällen fick jag kärt besök och jag skrattade mer än jag gjort på mycket länge, det kändes väldigt skönt.

Natten var jobbig, andnigen var helt muppig, vet inte om jag sov eller var vaken men någon bra sömn blev det iaf inte.

Idag var skiten kvar och jag tog kontakt med sjukvårdsupplysningen som rådde mig att söka akut för hon kunde inte förstå vad det var men att det inte lät bra. Men jag ringde vårdcentralen istället och fick (kors i taket) komma dit efter en timme bara. Det visade sig att det varken var lungcancer eller inbillning. Om jag förstått saken rätt är det inflammation i bråsket mellan revbenen och bröstbenet. Det kunde enkelt läkas med lite piller men lär väl sitta kvar ett tag. Sjukdomen hade till och med ett tjusigt namn, det du :)

Hade ju planerat in löpning både på tisdag och torsdag men det skiter sig visst eftersom jag är rätt säker på att utgången kommer bli densamma som igår, dvs ont i axeln, får vänta någon vecka. Kanske kan ta en skön promenad istället.

Jag är ju verkligen livrädd för sjukvården. Det är sommarjobbet på sjukhemmet som satt sina spår. Jag tycker sjukhus, vårdcentraler och allt sånt är helt vidrigt och hjärtat rusar bara jag närmar mig de där byggnaderna. Jag har dessutom fått fobi för gamla människor, ja, naturligtvis inte såna jag känner men andra.